Vansinnigt snygg pixelart, perfekta kontroller. Ingen jävla inertia — ända sedan jag var liten har jag stört mig på att Mario accelererar och decelererar. No, damnit! Börja spring när jag trycker på knappen, sluta spring när jag slutar trycka på knappen. Och med variabla hopp och slides… Och de olika vapnen man kan få och hur de interagerar med banorna, och hur banorna ändras lite beroende på vilken ordning… Det är inte superavancerade eller superkomplexa grejer, men det är verkligen solitt och oerhört välgjort. Sitter, så att säga, som en smäck. Ett lite nyare spel, ett av de jag spenderat mest tid med på Steam: Take on Mars.
Speltid: 30 minuter Förlag: Brädspel. Point salad har tagit begreppet och gjort ett eget spel av det. På ditt drag väljer du att antingen plocka på dig två grönsaker från de sex som ligger uppvända på marknaden, eller ett av tre möjliga poängkort. Poängkorten berättar hur mycket poäng du får för dina grönsaker, och det är ständigt en avvägning om det är bättre att fortsätta plocka på sig grönsaker utifrån de poängkort man redan har, eller plocka nya poängkort. Övriga spelare har sina egna poängkort och sina egna grönsaker. Föga förvånande är det den som skapat den mest poängrika salladen som vinner i slutändan.