Straffteorierna — uppfattningarna om straffets berättigande och ändamål — är ett för den västerländska rättskulturen gemensamt tankegods. Den debatt kring dessa teorier, som möter oss i dag inom den västerländska kulturkretsen, går också tillbaka på ett gemensamt ursprung i den högmedeltida europeiska universalstaten. Den svenska rättshistorien är på detta område, liksom på så många andra, nära förbunden med den allmäneuropeiska idéhistoriska utvecklingen och kan endast förstås mot den allmäneuropeiska bakgrunden. När en framväxande statsmakt efter hand ersatte ättesamhällets förlikningsböter med en statlig straffrättsskipning blev straffets ändamål att avskräcka och vedergälla. I ättesamhället hade blodshämnden utövat en avskräckningsfunktion.
Huvudartikel: Allmänprevention Det straffrättsliga systemet bygger i viss mån på allmänprevention, det vill säga tanken att rättssystemet och straff i sig leder till lägre brottslighet, genom avskräckning se klassiska straffrättsskolan och Nyklassiska straffrättsskolan. Påföljdernas svårhet kan dock i större eller mindre utsträckning bygga på dess tänkta allmänpreventiva effekt. Straffens preventiva effekt varierar dock med en rad andra faktorer. En modernare variant av allmänprevention är moralbildningsteorierna. Dessa teorier understryker straffets normskapande effekt snarare än avskräckningseffekten. Man menar att det inte är rädslan för upptäckt som gör att någon avstår från att begå ett brott, på grund av att risken att upptäckas är mycket låg. Det är istället medborgarnas upplevelse av plikt att rätta sig efter lagarna som gör att de följer lagarna.